Praktik/prao

Jag praktiserade på Torns Ryttarförening. När jag kom dit klockan 8 på morgonen så var det bara min handledare (stallchefen) där men lite senare på dagarna, kanske klockan 9, kom dessutom en kvinna som arbetstränade. På vissa eftermiddagar kom den vikarierande ridskolechefen till stallet också. Det var för det mesta bara vi tre där (jag, min handledare och den arbetstränande kvinnan). Jag vet inte exakt hur många som var anställda där men jag vet att det finns fem personer som är ridskolelärare där, varav en av de också arbetar som stallchef (min handledare), så jag skulle gissa på att det är de personerna främst, samt hon som arbetstränade och dessutom snickaren. Jag trivdes väldigt bra på Torns eftersom jag har ridit där tidigare i ungefär 5-6 år. Jag fick inte så många utmaningar utan förbättrade mig mest på det jag har kunnat tidigare. Det jag lärde mig var nog i vilka hagar som de olika hästarna gick, annars kunde jag det mesta. Det kändes skönt att jag var säker på det som min handledare ville att jag skulle göra. Jag fick, utöver stalltjänsten, dessutom rida tre gånger. Det var härligt att vara tillbaka på hästryggen igen eftersom jag tyvärr tvingades sluta rida i höstas och nu funderar jag starkt på att börja igen, trots att det är så väldigt dyrt. Jag är väldigt nöjd med min praoplats och funderar på att komma tillbaka dit nästa gång!

Bildanalys

Beskrivning

På bilden finns det en figur som skiftar i olika nyanser av vitt, svart, rött, orange-brunt och beige-brunt. Formen på figuren är oregelbunden men det närmsta man kan komma en form för att beskriva den är en stående rektangel med formlös topp där det orange-bruna förekommer och två stående rektanglar nedanför, samt några andra små detaljer som jag återkommer till. Det beige-bruna t.ex. syns som två kantiga breda band som först riktas neråt men på halva vägen böjs åt höger. De två stående oregelbundna rektanglarna är vågrätt randiga i svart och vitt. I grunden av de två rektanglarna finns ytterligare två rektanglar, som jag skulle vilja kalla dem för att beskriva dem på ett ungefär, fast de är vågräta i detta sammanhanget. De två vågräta rektanglarna har flera mönster på en gång men framför allt randigt och prickigt. 

Bakom figuren syns framför allt tre olika färgfält, eller tre rektangulära fält där en viss färg dominerar med inslag av andra färger eller andra mönster. 

Det översta av de tre fälten utgör ungefär hälften av bilden och är blått i olika nyanser fyllt av gråvita fläckar i olika storlekar som blir otydligare och mindre ju längre ner och närmare nästa fält kommer. Det är mörkare blått längre upp och ljusare blått längre ner. Den blåa färgen bleknar ”i takt” med att de gråvita fläckarnas storlek krymper. 

Fältet under det blåa är mestadels grönt. I det gröna syns mängder av fyrkanter som är vita, blåa, gröna, röda, gula och mångfärgade. Hela bilden ser ut att krympa mot mitten och därför blir fyrkanterna mindre och mindre ju längre upp de är. I det nedre vänster och höger syns bara grönt som skiftar mellan mörkare och ljusare. I centrum finns det flest fyrkanter och de är dessutom störst. De förminskas åt sidorna och längre bak. Toppen på den gröna rektangeln är så gott som nästan helt rak medan botten på rektangeln går mer oformligt i en slags halvmåne som är riktad neråt, och då kommer jag in på nästa del i bilden... 

Nedanför det gröna fältet ser jag en grå yta med inslag av brunt, svagt grönt och lite av en färg åt det röda hållet. På det stora hela ser ytan klart mest grå ut. Inslagen av de andra färgerna går i olika udda och formlösa former, men också rektanglar, kvadrater och en del former som ser ut att vara mer cirkelformade och triangulära. Färgerna är mörkare till vänster än till höger, och mörkare längre ner än höger upp.

På bilden ser det ut som om de olika ytorna, eller lagren, ligger i följande ordning, varav den förstnämnda är ”påklistrad” först och de andra skulle kunna vara ditsatta efterhand: det blåa fältet; det gröna; det gråa; figuren. Men i fronten, framför figuren, ser jag också två parallella, horisontella linjer som går ungefär som utefter toppen på en cirkel. De är sammanbundna genom två vertikala linjer. 

---

Tolkning

Jag ser mig själv stående högst upp i Tureborgs torn en varm sommardag i Uddevalla. Jag blickar ut över hela Uddevalla och till horisonten är det flera kilometer. Himlen är blå och molnen är relativt små och fluffiga och blir mindre och mindre ju närmare horisonten de når. Fyrkanterna som syns bland det gröna är hus, små som stora, som står vid eller nära träd och annan växtlighet. I något av de husen bor min farmor som var anledningen till varför jag var där just då. Tureborg ligger i en skog och det är därför det syns mycket grönt precis runt omkring borgen. Räcket som syns i bildens front går som en spiral hela vägen ner till marken. Borgen började byggas år 1899 men blev klar först 1912, och de årtalen får mig att tänka på mina förfäder, hur de levde på den tiden och vilka de var. Tyvärr brann borgen ned år 1950, så det är bara en del av några ruiner som står kvar numera och som också syns på bilden. Borgen såg verkligt sagolik ut innan den brunnit ner.

Jag associerar min bild till några olika filmer och sagor, som t.ex. ”En officer och en gentleman” när Julia Roberts blir hämtad från sin lägenhet av gentlemannen Richard Gere och ”Rapunzel” där hon står i sitt torn. 

Förutom de filmerna och sagorna så tänker jag på en mängd olika kända byggnader som finns idag som exempelvis Turning Torso, det lutande tornet i Pisa, Eiffeltornet och Empire State Building. Anledningen till att jag associerar bilden till just dem är för att jag kan tänka mig att man får samma känsla av att stå längst upp i höga torn, var de än finns i världen. Man känner en fantastisk känsla av frihet och man får andas in den friska luften som finns där. Förutom alla positiva känslor, som i alla fall jag får, så finns det nog många som känner skräck också. Jag tycker det är underbart att stå och se ut över gigantiska landskap från höga torn, men jag har alltid tyckt att det är skrämmande att se ut över havet, utan att veta varför. De flesta människor är nog rädda för sådant som är okänt. När man ser ut över städer så kanske man känner en viss trygghet av att veta att det bor andra människor i husen eller byggnaderna, men när man står vid havet så ser man oftast horisonten, och vad finns bortom den?

Jag associerar dessutom bilden till vissa katastrofsituationer. Jag har sett på program där de visar när och hur olika katastrofer har utbrutit, så som vulkanutbrott eller tsunamis. När de drabbade försöker rädda sig själva så brukar de oftast ta tillflykten till stora byggnader. Några som känt sig säkra har då tagit fram sina kameror och filmat. Det skulle kunna se ut ungefär som på min bild, med undantaget att ingen katastrofsituation av något slag har inträffat när den här bilden är tagen på sommarlovet förra året. 

Om man hade suddat ut husen, mig själv och räcket ur bilden och lagt på ett gammaldags filter över det så hade det sett ut som om det utspelade sig i en saga. Om man har lite fantasi så skulle man kunna likna bilden vid det. 

Den sista och dessutom värsta associationen som jag ska ge till denna bilden är att när jag har funderat lite över olika situationer där det förekommer att man befinner sig högt upp så har jag bland annat tänkt på när folk begår självmord. Jag kan tänka mig att en del finner det fridfullt att spendera sina sista ögonblick i livet på en sådan underbar plats där man kan se ut över ”hela” världen, man kan fundera och reflektera över det förgångna och man kanske till och med hinner ångra sig innan det är för sent. Tyvärr är det nog få som gör det när de väl står där. Men vad vet jag, egentligen? Detta är ju inget jag vanligtvis går runt och funderar på.