Peder Severin Krøyer föddes den 23 juli 1851 i Stavanger i södra Norge. Namnet Krøyer tog han från sin fosterfar Henrik Nikolai Krøyer som var dansk, därav namnet Krøyer.
Krøyer studerade vid konstakademien och senare hos Bonnat i Paris där han studerade valörmåleri. Året därpå lät han sig, framför allt vid Velázques, inspireras av realismen vilket syns i målningarna Sardineri i Bretagne (1879) och Italienska byhattmakare (1880). Denna väg valde han sedan att inte fortsätta på utan vandrade vidare mot impressionismen. Tillsammans med Theodor Philipsen kom han att bli den som införde denna stil i Danmark.
Krøyer dog den 21 november 1909 i Skagen, Danmark, troligtvis till följd av ärvd sinnessjukdom som dessutom bröt hans produktivitet i förtid.
Bildens syfte är att förmedla en känsla av stundens lycka. Krøyer försöker avbilda ett ögonblick av total glädje, en träff med andra konstnärer från konstnärskolonin i Skagen. Bilden är förmodligen gjord för att föreviga detta festliga ögonblick, ungefär som ett fotografi.
Bilden föreställer ett uppdukat bord i en vacker trädgård. Kring bordet sitter tre uppklädda kvinnor. De kanske inte har klätt upp sig speciellt mycket egentligen för sin tid, men om någon skulle klä sig så idag så skulle det definitivt ses som uppklätt. Mellan två av kvinnorna sitter en liten flicka, förmodligen bredvid sin mamma. Här kan också noteras att de tvås klädval är de färgrikaste i bilden. Flickan ser ut att antingen precis sätta sig ner krångligt eller resa sig upp för att hon är otålig, och mamman håller om sitt barn.
Förutom de tre kvinnorna och barnet står dessutom sju män i kostym i bakgrunden. Det är dessa som gör att bildens syfte ser ut att vara att memorera hur lyckliga alla verkar. De ser ut att vara mer entusiastiska inför ”festen”, de höjer sina glas och det går att riktigt höra hur de utbyter glada ord med varandra. Det kan nog också vara så att kvinnorna skulle vara mer reserverade på den tiden och var lika glada de, men inte fick lov att visa det alltför tydligt. Alla personer i bilden är naturligt avbildade och det är en av anledningarna till varför jag kan se att Krøyer bilder präglades av realismen dessa dagar. En bild från impressionismens tid skulle inte se ut såhär. Att han valde att måla dem så realistiska som möjligt var nog för att skapa illusionen av att det är ett verkligt fotografi. Jag vet inte om Krøyer kände till kameror på den tiden men den första fungerande kameran skapades 1839, och ”Hipp Hipp Hurra! Konstnärsfest på Skagen” målades 1888.
Jag tycker att bilden är väldigt fin och mycket välgjord. Den är färgglad och detaljrik och förmedlar ett positivt budskap, men trots detta berör den mig inte speciellt mycket. Jag är en ganska melankolisk person och en bild som ska vara glad får mig inte att känna mig speciellt glad. Jag tycker fortfarande inte illa om bilden men jag känner inget speciellt när jag ser den. Jag känner mer och bättre för bilder som jag känner kan reflektera mig på något vis, gärna en bild som ser lite sorglig ut men inte nödvändigtvis måste vara det, eller en otydlig och lite mystisk. Tekniken i bilden gör mig glad för den ser så enkelt perfekt ut, men bildens budskap som (jag antar) är att förmedla ett förevigat lyckligt ögonblick får mig inte att känna någon speciell glädje. Så jag tycker om bilden på ett sätt, men jämfört med verk jag håller av så tycker jag inte särskilt mycket om den, just för att jag inte får någon speciell känsla av den utan mest känner mig ganska likgiltig inför den.
Källor:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Peder_Severin_Krøyer
http://en.wikipedia.org/wiki/Peder_Severin_Krøyer
http://no.wikipedia.org/wiki/Peder_Severin_Krøyer
http://da.wikipedia.org/wiki/P.S._Krøyer
http://sv.wikipedia.org/wiki/Impressionism_(måleri)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Realism
