Uppdraget

Jag vet att om jag bara fortsätter en liten bit till så kommer min räddning. Det har de lovat mig. De som gav mig det här uppdraget. Jag är trött och utsvulten, men om jag inte klarar det här uppdraget så väntar ett värre straff än så. Och jag har inte all tid i världen att slutföra det.

Det är skymning och så snart solen är uppe skall jag skymta staden och skynda mig dit. Innan jag gav mig iväg hemifrån så hade jag sparat tillräckligt mycket pengar för att ha råd att köpa en häst, förhoppningsvis en av uppfödarens bästa. Jag har 1298 kronor och 26 öre, och en gång köpte vår familj en prima häst för bara 813 kronor, så jag har stora förhoppningar.

Jag sitter högst upp i ett träd, på en tjock gren, och kikar hela tiden mot horisonten för att få se solen gå upp. På grenen under har jag lagt min packning, som innehåller alla mina mest värdefulla saker. Det är en kompass jag fått av min far en gång,  mina mynt, en lyckoamulett som jag fått av min mor  samt en foto på hela min familj och min sedan länge bortsprungna katt. Jag saknar henne så... hennes namn är Lilja. Hon är den finaste katten som finns, och jag drömmer ofta om henne, att hon sitter där på fönsterblecket en dag och ser på mig med sina snälla, gula ögon. Jag hade slutit mina ögon med tanken på henne, men tvingas öppna dem igen när solens strålar plötsligt visar sig och bländar mig. Hastigt ser jag mig omkring för att se om min packning ligger där den skulle och om jag nu kan se var staden är.

Där! Där är tornet på Stadshuset. Eftersom jag bara ser tornet kommer det att ta hela dagen innan jag är framme, därför måste jag skynda mig. Jag svingar mig ner till grenen under och lyfter upp min packning på ryggen. Det skramlar i den när jag tar tag i den. Jag ser kortet på Lilja och tittar länge på det. Kanske, kanske, tänker jag, får jag se henne igen. Men tanken slås bort ur mitt huvud lika fort som den kom. Aldrig att jag får se henne igen. Det är inte möjligt. Och nu måste jag skynda mig.

Jag stoppar tillbaka bilden på Lilja och klättrar nerför trädet, gren för gren. När jag har kommit ner på marken märker jag hur högt trädet var, för här nere är det omöjligt att se annat än just det, träd. Det gäller att jag kommer ihåg vilket håll det är åt! Vilken tur att jag har med mig min fars gamla kompass. Jag lägger kompassen på en förhållandevis plan yta framför mig. Pilen pekar mot norr. Då måste staden ligga nordost framför mig. Jag tar upp kompassen i handen och vänder på den. Det finns något ristat i den, och jag tror det är fars initialer. Jag har aldrig träffat min far och min mor har aldrig velat talat om hans namn. Det enda jag har kvar av honom är den här kompassen, där det står RE.