Fortsättning på Sanning eller konsekvens

Där stod Karin.
Hon blev förvånad när hon såg mig, men sen tittade hon ner medans hon sakta stängde dörren efter sig. Jag hejdade den fort och tittade Karin i ögonen. Hon såg tillbaka på mig.
- Förlåt..., var det enda jag fick fram.
Hon fortsatte titta på mig. Sorgset.
- Det var inte meningen, jag lovar! Jag var med på det från början, men jag ångrade mig när de fortsatte. Förlåt mig, jag vet inte vad som tog till mig. Det var bara så himla... snälla, förlåt.
Inte för jag vet varifrån jag fick alla de orden. Jag kunde se att Karin tvekade lite, men sen sa hon ändå.
- Jag vet Nora. De är inga riktiga kompisar. Men det är du.
Jag kunde inte låta bli att le. Karin var verkligen en äkta vän.
- Så, vill du följa med till parken och göra konster med Cookie? Jag har hundgodis med mig...
- Gärna! sa hon och sken upp.
Allt kändes plötsligt som vanligt när vi gick nerför trapporna tillsammans. Cookie hade redan tagit sig till lägsta våningen. Då hörde jag en port öppnas.
- Cookie! skrek jag. Stanna!
Jag rusade nerför resten av trapporna och när jag var nere såg jag Sabina stå mitt i porten och klappa Cookie.
- Sabina?! ropade jag förskräckt. Vad gör du här?
Hon tittade upp från Cookie, på mig och Karin. Hon ställde sig upp och gick fram mot oss.
- Vad gör... hann jag bara, innan hon kramade om både mig och Karin.
Sen tittade hon skamset på Karin och fick fram ett förlåt. Jag stod där helt stum. Vad har tagit åt Sabina? Har hon ångrat det hon tyckte var så kul att göra? Vara elak mot Karin... det verkade så.
Karin verkade lika förvånad som jag. Till sist hade Sabina en förklaring.
- Jag har dumpat Fanny. Dumpat som att dumpa en bästa vän. Eller en vän. Eller en föredetta vän. Hon var riktigt falsk, hon är tydligen med Maja nu. Jag hatar Maja och jag hatar Fanny. Ni är ju i alla fall helt okej, sa hon, och sneglade glatt på mig.
Så var vi slutligen tre goda vänner som tågade ut tillsammans ur Karins port. Jag gick i mitten och de andra höll armkrok med mig. Karin håll i Cookies koppel, precis som jag lovat. Jag kunde verkligen inte vänta mig något bättre.

Vi var tillsammans i parken hela dagen och lärde Cookie fler och fler konster, så till sist var hon alldeles slut - och jag var så lycklig. När det började skymma var Karin tvungen att gå hem, och jag och Sabina följde henne till porten.
- Hejdå, log hon.
- Hejdå, vi ses imorgon i skolan, flinade jag. Inte hånfullt, utan glatt.

När Karin var inne kollade jag på Sabina och Sabina kollade på mig. Vi skrattade, för vi var så glada att det var hon och jag igen.
- Är du hungrig? sa jag.
- Visst! svarade hon.
- Bra, då går vi hem till mig.
När vi väl var hemma hos mig ropade jag på mamma.
- Ja? skrek hon tillbaka.
- Kom, det är viktigt! sa jag.
Man kunde höra mammas steg komma närmare och närmare och sen stod hon där i hallen.
- Sabina! ropade hon glatt och sprang fram till oss. Hon kramade om oss båda och man såg i hennes blick att hon verkligen var glad över att Sabina stod där i vår hall igen.
- Varsågoda, sa hon och gjorde en gest mot köket.
Vi plockade allt möjligt från kylskåpet och satte oss vid bordet. Sen åt vi lite av både det ena och det andra. Ibland tittade vi på varandra och log. Det var verkligen helt underbart.
Plötsligt slängde jag tillbaka min stol och reste mig upp, sen bad jag Sabina ta med sig något och följa med mig till mitt rum. När Sabina steg in i mitt rum tror jag hon tänkte “Det är här jag hör hemma”. Ja, i alla fall på fritiden, efter skolan. Jag satte mig försiktigt på golvet och började plocka lite med kläder och liknande som bara låg och skräpade.  Sabina satte sig på min säng och kollade runt i rummet. Sedan fastnade hennes blick på mig.
- Nora... du kan inte ana hur mycket jag har saknat dig. De senaste tre månaderna har allt varit skit. Det var inte alls kul att hänga med Fanny. Och förlåt för att jag inte skrev något mer i det där vykortet du fick...
Jag började skratta när hon sa det med vykortet. Det gjorde ju ingenting. Jag fick ju i alla fall själva vykortet. Men någonstans kunde jag ana i det där vykortet att det inte stämde.
- Det gör inget Sabina. Huvudsaken är att det är du och jag igen, svarade jag och log mot henne. Vill du sova över hos mig ikväll? Som du brukade göra innan du blev vän med Fanny. Madrassen är fortfarande kvar, den som du brukade sova på. Jag ska bara fråga mamma. Vill du?
- Såklart! utbrast hon. Jag har saknat det. Men jag vet inte om jag borde...
- Jo. Vi kan ringa din mamma!
Hon hoppade ner från sängen till mig på golvet, kramade om mig och sa:
- Du är bäst, Nora!
- Jag vet, flinade jag. Kom nu!
Vi reste oss och gick till min mamma som satt i vardagsrummet och slötittade på TV. Jag frågade om hon kunde räcka oss telefonen som var bakom soffan och det gjorde hon så gärna. Hon frågade dessutom om vi kunde göra henne en gentjänst, och det var att öppna balkongdörren.
- Du förstår, sa hon och riktade sig mot Sabina, jag har slutat röka. Och då vill jag vädra mycket. Frisk luft är min medicin, mycket trevligare.
Jag blev plötsligt väldigt orolig. Jag ville inte att mamma skulle berätta hur duktig hon var framför Sabina, som hade både en mamma och en storasyster som söp.
- Förresten, hur är det med din mamma? fortsatte hon.
Ånej. Det var nog droppen.
- Jag... det... började Sabina. Jag vet inte, sa hon till sist.
- Vi ska ju ringa nu, log jag ironiskt och drog med Sabina in på mitt rum igen.
- Du får förlåta henne, sa jag.
Sabina slog osäkert numret. Hon gick ut från mitt rum och in i badrummet. Jag hörde Sabinas röst säga:
- Hej... vem?... Nora... vad säger du... va?... ånej... mamma...
Och sen kom en gråtande Sabina ut från badrummet.
- Vad har hänt? utbrast jag. Vad var det om din mamma? Va?
- Det var Nadja som svarade... mamma... hon, hon är... hulkade Sabina. Hon är på... på sjukhuset...
Jag blev verkligen jätteförvånad. Och sen blev jag också ledsen. Men jag försökte ändå hålla inne tårarna för Sabinas skull. Mamma som antagligen hört henne gråta, kom vankandes från vardagsrummet i sina myskläder.
- Men lilla vän, vad har hänt? Kom och sätt er i soffan.
Vi gick och satte oss i soffan.
- Berätta nu, sa mamma.
- Nora, sa Sabina mellan gråten, berätta du.
Tårarna rann nerför hennes kinder i floder. Det var så jobbigt. Jag fick en klump i magen.
- Sabinas mamma är på sjukhuset, sa jag fort för att slippa höra mig själv. Eller ja, nästan.
När jag sa det började Sabina gråta ännu mer. Jag har aldrig sett henne gråta så mycket.
Mamma tog tag i saken direkt. Hon drog med oss ut till hallen och räckte oss våra jackor. Sabina snyftade samtidigt som hon lydigt tog på sig jackan. Min klump i magen växte sig större. Jag tog på mig jackan och rätt som det var stod jag och mamma och Sabina utanför vår port. Det hade blivit mörkt, och gatulyktorna var det enda ljuset. Det såg ut som ögon som stirrade på mig.

Mamma gick i täten mot parkeringen och bad Sabina sätta sig där fram med henne i bilen.
- Ska du ringa Nadja och fråga vilken avdelning hon är på? sa mamma med flängande röst.
- Mm, grät Sabina.
- Duktig flicka. Var inte rädd, vi hälsar på mamma nu och ser hur hon har det, sa mamma vänligt. Öppna dörren för Sabina, Nora.
Jag öppnade dörren för Sabina där framme och sedan den för mig där bak. Jag satte mig djupt i bilsitsen. När mamma startade motorn och vår gamla bil satte fart framåt så tänkte jag. Jag tänkte på allt möjligt, minnen från när Sabina och jag var små, och jag tänkte på Sabinas mamma, och jag tänkte på Cookie, och jag tänkte på min pappa...
Var var han? Det visste jag inte. Jag brydde mig inte så värst mycket egentligen, men ändå.

Sabina och jag träffades på dagis. Vi var alltid tillsammans, och om vi inte fick vara i samma grupp på aktiviteter tjurade vi. Så sött, tänkte jag. Och nu sitter jag här i samma bil som min mamma och Sabina. Sabinas mamma... jag tyckte synd om Sabina. Vad skulle jag gjort om jag var hemma hos Sabina och när jag ringde hem svarade någon att min mamma låg på sjukhuset? Det skulle vara jättehemskt! Jag skulle nog nästan gråta sönder. Min mamma är inte alltid världens bästa, men när det verkligen gäller så finns det ingen bättre. Och sen tänkte jag på Cookie. Min fina hund. Och nu var hon hemma själv.
Hon hade ju varit hemma själv förut, men tänk om hon blivit orolig, och börjat yla. Min fina Cookie. Efter det tänkte jag inte på något mer. När jag kollade ut genom bilfönstret såg jag ingenting först. Det såg ut som om jag stirrade ut i tomma intet, tills lyktorna stirrade tillbaka. Om jag kisade med ögonen blev lyktorna spiror och när jag vände på huvudet följde de efter. Jag rykte till, och var tillbaka i verkligheten. Nu var vi tydligen framme också. Jag suckade. Mamma var tydligen stressad.
- Kom nu Nora, skrek hon.
- Jag kommer, lugna dig, mumlade jag.
Det stora sjukhuset bredde ut sig. Mamma tog Sabina om armen och började springa mot “AKUTEN”.
- Vänta på mig! ropade jag.
De väntade inte. Jag kände mig utanför. Ändå började jag springa efter dem, såklart.
Inne i expeditionen fanns det ingen kö.
Mamma gick mot en tant med glasögonen långt ner på näsan, hon såg sur ut. Hon hade grått och kort hår och var nog ganska medellång. Mamma frågade henne om vi fick besöka Sabinas mamma.
- Hej, javisst, är ni anhöriga? muttrade tanten.
Mamma blev osäker på rösten.
- Öh, ja, Sabina här är dotter till henne.
- Hon är på tredje våningen, avdelning 13, rum 209. Här är en lapp, där står det. Hör med doktorerna där omkring ifall det är okej att ni kommer in nu.
- Tack! sa mamma vänligt.
Tanten log med sina smala läppar. Jag tror hon sa “varsågod”. Mamma la snabbt ner lappen i sin jackficka och letade sen reda på var hissarna, eller trapporna, fanns.
- Där! sa hon plötsligt.
Under tiden vi hade varit och pratat med tanten i expeditionen hade Sabina slutat gråta. Det tyckte jag var skönt, för det gjorde så ont att se henne göra det, det var inte alls likt henne. Vi klev in i hissen och tryckte på “3” på panelen. Alla siffrorna var slitna. Vi kom till våning 3, vi kom till avdelningen 13, och vi kom till rum 209. Sabina var först vid dörren.  Jag tänkte på allt vad vi kunde mötas av.  Tänk om Sabinas mamma satt vid ett bord och mådde hur bra som helst. Eller tänk om hon inte ens var där inne. Tänk om hon var i en operationssal och snart skulle dö. Jag rös av tanken. Sabina verkade mer desperat, och nu öppnade hon dörren. Hon gick in, och sen gick mamma in, och sist jag. Där var Sabinas mamma. Hon låg i en säng, och kanske sov. Det var lite sladdar runtom och hon var nog på dropp. Det såg väldigt läskigt ut.
Sabina sprang fram till sin mamma och kastade sig mot henne.
- Mamma! skrek hon. Mamma!
En sköterska som just gick förbi, gick in i rummet och tog Sabina i armen.
- Vad gör du? ropade hon upprört. Du stör patienterna!
Själv tyckte jag det var patetiskt av sköterskan. Visst kanske inte Sabina borde hoppa på sin mamma och skrika på henne, men å andra sidan är det ju faktiskt hennes mamma, inte sköterskans.
- Men det är min mamma, gnällde Sabina.
Nu började hon gråta igen.
- Såja, sa sköterskan lite vänligare. Ni får nog gå ut härifrån nu.
Sabina skyndade ut ur rummet. Innan dörren hann smälla igen satte jag foten emellan och öppnade den igen. Jag ropade till Sabina att hon skulle vänta samtidigt som jag höll dörren kvar för mamma. Jag släppte den när mamma gått ut.
- Sabina! ropade jag högre.
Nu började jag bli arg. Hon kan inte bara gå sådär! Jag sprang efter. När jag var bakom henne tog jag tag i hennes axel och vände henne om. Hon var helt röd i ansiktet.
- Nora, sa hon. Varför är just min mamma sjuk. Varför?
- Sabina, suckade jag. Jag vet inte. Kom nu.
Jag tog henne i handen och valde att gå i trapporna istället för att åka hissen. Det var så sorgligt. Som när man tappar en porslinsvas i golvet så går den sönder, efteråt är den svår att laga. Det var ungefär vad som hade hänt med Sabina. I alla fall vad som kommer att hända med Sabina om hennes mamma inte blir frisk.
- Vi bara åker hem till mig nu, lägger oss och struntar i skolan imorgon. Jag gör inget du inte vill att vi ska göra, och jag vet att du inte vill till skolan, flinade jag.
Sabina skrattade till lite, vilket gav mig dagens sista léende.

***
Nästa morgon vaknade jag av att mamma kom in till oss. Jag vände mig om i sängen och såg att klockan stod på 10:03. Mamma hade verkligen gett oss sovmorgon, men det visade sig att det inte var av en speciellt rolig anledningen hon kom och väckte oss nu.
- Åh, hur ska jag berätta detta... började hon. Sabina, din mamma är sämre.
Sabina tittade först på min mamma, och sen på mig. Sen reste hon sig sakta upp, gick ut från mitt och satte sig vid köksbordet.
Jag - som var betydligt tröttare än Sabina - var tvungen att gäspa och sträcka på mig innan jag ens kunde ställa mig upp. Det kanske verkade lite nonchalant, men jag är absolut inte en morgonmänniska, även om klockan var mycket.
- Mamma, viskade jag så tyst så att bara hon kunde höra. Vad är det nu som har hänt?
Hon tittade på mig.
- Hennes mamma åkte in på en akut operation av hjärtat tidigt imorse. Operationen pågår just nu och jag tycker vi borde bege oss till sjukhuset direkt.
- Va?! nästan skrek jag.
Sen sa jag lite tystare:
- Men, tänk om hon dör! Var... var ska Sabina ta vägen då?


MIN FORTSÄTTNING ÄR INTE SLUT, men jag har inte hunnit skriva klart den.